Däggdjursliknandekräldjur

Vissa tidiga kräldjur, så kallade synapsider utvecklade mer kraftfulla käkar och en annan form på skallen. Käkarna kund öppnas stort och stängas snabbt för att döda relativt stora offer. De dök upp för ca 300 miljoner år sedan, Pelycosaurierna var först små, ödle liknande varelser, men äöde utvecklades till många olika varelser som blev större, tyngre och starkare. Vissa var växtätare och andra köttätare.

Varanusaurus:

Varanusaurus levde på samma plats och under samma tid som Ophiacodon. De har förmodligen jagat fisk i samma träsk. Dess skalle var lång och smal och de långa käkarna var utrustade med små, nålliknande tänder. Den var mycket lik en ödla som lever idag, varanen.

Dimetrodon:

Dimetrodon   hade som ett stort segel på ryggen. Det bestod av stora kotor som stack ut från djurets ryggrad. I denna ram av kotor satt en bred hud uppspänd ungefär som ett segel. Seglet kude bli som en meter på mitten. På morgonen stod kanske Dimetrodon med sitt segel vänt mot den stigande solen. Seglet Fångade upp värmen från solen och värmde upp blodet i dinosauriens kropp. Om den istället behövde kyla sig ställde den sig förmodligen seglet mot den kalla vinden.

Edaphosaurus:

Liksom Dimotrodon hade Edaphosaurus ett stort segel på ryggen. Det kunde användas till att kyla eller värma kroppen, men även för att locka till sig en partner eller för att skrämma bort rovdjur. Den kan varit ljust färgad. Edaphosaurus var en tung, långsam varelse. Kroppen var lång och formad som en tunna. Tänderna var idealiska för att tugga växter och det visar att det är en växtätare.

Titunosuchus:

Titunosuchus var medlem av en grupp varelser som kallas dinocephalia. Dinocephalia betyder ” fruktanstvärt huvud ” och hade också enorma skallar. Titunosuchus var köttätare. Dess mun hade vassa framtänder, huggtänder och längst bak i munnen satt tänder som den använde för att slita av kött.

Lycaenops:

Lycaenops betyder ” varg ansikte ”. Det var en nätt, liten köttätare med långa ben. Den kunde springa snabbt och jaga byten. Den bodde i södra Afrika och i Ryssland. Förmodligen jagade den i flock och om flocken var tillräckligt stor kunde den lägga ner stora växtätare kunde den lägga ner stora växtätare. Lycaenops hade mycket långa hörntänder och framsidan av skallen var extra djupa för att tänderna skulle passa.

Massettognathus:

Även om de såg blodtörstiga ut var Massettognathus i själva verket växtätare. Tänderna var perfekta utformade för att tugga blad och gräs. De stora och breda tänderna i underkäken passade perfekt ihop med de i överkäken så att den kunde mala sönder vegetabiliska fibrer. Massettognathus levde i Sydamerika under trias.

Archaeothyris:

Den lilla ödleliknande varelse är den tidigast kända pelycosaurien. Dess kvarlevor har hittas i norra Amerika. Då den levde var klimatet varmt och fuktigt. Stora skogar av barrträd, ormbunkar och mossor täckte marken. Archaeothyris käkar var mycket starka. Alla tänder hade samma form – vassa och spetsiga – men, olika storlekar. Sådana tänder tyder på att den åt kött.

Ophiacodon:

 Ophiacodon huvud var långt och smalt. Denna form innebar att den kunde ha långa och mycket starka käkmuskler. Bakbenen var längre än frambenen, så den var troligen en god löpare, även om den var mycket större än den tidigare pelycosaurius. Den vägde mellan 30 och 50 kg. För att lättare bära sin egen kroppsvikt är det sannolikt att Ophiacodon tillbringade en del av sin tid i grunt vatten. Där sprang den omkring i flodfåror och träsk, fångade fisk och groddjur med sina vassa tänder.

Sphenacodon:

Liksom Ophiacodon, hade denna stora varelse en lång, smal skalle och kraftiga käkar. Tänderna bestod av långa hörntänder (de längsta var lika stora som de hos en hund), knivvassa framtänder och små kindtänder för att tugga kött. Sphenacodon var ett av de första djuren som hade olika typer av tänder. Den var också ett av de första stora köttätande djuren som levde på land. Sphenacodon hade starka ryggmuskler och kunde anfalla sina offer med kraft. Andra medlemmar i familjen hade en enorm fena eller segel längs ryggen. Dessa användes förmodligen för att reglera kroppstemperaturen.

Cistecephalus:

Dicynodonter var kräldjur med två nedpekande betar. Vissa tyckte antagligen om att tillbringa mycket tid i vatten. Andra letade efter föda i skogen. Cistecephalus levde under jorden. Denna varelse hade kilformat, platt huvud, en kort kropp och starka, korta framben med breda tår som en mullvad. Den använde förmodligen sina kraftfulla ben för att gräva efter maskar i marken.

Dicynodon

Dicynodon hade kraftiga huggtänder i överkäken. Forskarna placerar denna varelse i en grupp förhistoriska varelser som kallas Dicynodonter. Namnet betyder ”två hund tänder”. Dicynodon kan används sina starka tänder tillsammans med sin taggiga näbb för att gräva upp växter. Utöver sina huggtänder hade Dicynodon nästan inga tänder. Under samma tid fanns även en annan grupp växtätande kräldjur som hette pareiasauruer. De var stor bestar. De hade hårda kroppar och en full uppsättning spetsiga tänder i sina käkar. Dessa två typer av kräldjur, Med sina mycket olika tänder, åt olika sorter av växter så att de inte behövde slåss om födan.

Ericiolacerta:

Denna ödleliknande varelse var insektsätare. Den hade små tänder och långa, tunna ben och den rörde sig förmodligen snabbt. Den dök upp för cirka 250 miljoner år sedan, under tidig trias. Vid denna tid fanns det en rik växtlighet i Afrika där Ericiolacerta levde. Växterna var inte bara mat till växtätare utan blev även hem och mat till de många insekter som Ericiolacerta åt.

Kannemeyeria:

Kannemeyeria var en enorm varelse som kunde bli upp till 3 meter lång. Dessa tunga, skrymmande kropp stöttades upp av fyra korta, kraftiga ben och den hade en hård hud som skyddade den från rovdjur. Kannemeyeria en orma huvud var faktisk ganska lätt. Detta på grund av att huvudet hade stora öppningar för ögon, näsborrar och käkmuskler. När den åt rev den stora munsbitar av blad och rev också upp rötter med sin kraftiga näbb. Maten malde den sönder med sina tandlösa käkar.

Cynognathus:

Cynognathus var en skräckinjagande varelse. Dess enorma kraftiga käkar avslöjar att det var ett blodtörstigt rovdjur. Den var starkt byggt, med bakbenen strax under kroppen vilket gjorde den mycket flexibel. Huvudet var över 30 cm långt. Cynognathus hade en massvis under käke och uppsättning tänder som var utformade för att döda byten och äta kött. I käken fanns det bl.a huggtänder och tänder att slita loss kött med. De hade ett stort gap och tack vare käkmusklerna kunde den bita riktigt hårt.

Thirinaxodon

Thirinaxodon liknade ett modernt däggdjur. Den var liten och tuff och liksom många andra köttätare kunde den förmodligen springa ganska snabbt. Med sina starka bakben kunde den gå till kraftigt anfall mot byten. Tänderna på vardera sidan av käken satt ihop i ett enda ben. Denna typ av ben i underkäken var den viktigaste facktorn i utvecklingen av däggdjursliknande kräldjur. De kunde bita mycket hårdare än djur med flera ben i käken.

Oligokyphus

Oligokyphus liknade dagens vesslor. Den hade en lång, tunn kropp och smal svans. Både frambenen och bakbenen var placerade direkt under kroppen så som på däggdjur. Oligokyphus hade inga hörntänder, men framtänderna var mycket stora – precis som dagens gnagare, t.ex bäver. Oligokyphus var faktiskt så likt ett däggdjur att forskare i många år trodde att den var det. Den som dock små ben längs bak i käken precis som kräldjur.

Text: Chris McNab